Denna helg var den värsta jag någonsin upplevt. Hon var varm på lördagsmorgonen, men inte så jag tänkte så mycket på det, trodde nog att febern var på väg ner. Hon var lite extra gnälling och grät mycket och höll sig för munnen, som att smärtan kom därifrån. När vi skulle sätta oss och äta på eftermiddagen så åt Amanda två teskedar, sen böjde hon bak huvudet på sånt märkligt sätt och ögonen rullade sig bakåt. Hon blev helt ledlös i kroppen. Mathias tog upp henne i sin famn och vi försökte frenetiskt upprepa hennes namn, ingen reaktion. Jag kollade snabbt upp på nätet om feberkramp. Då började hon att bli stel och varje del i henne att krampa. Jag ringde ambulans, med hjärtat i halsgropen blev vi ombedda att klä av hennes kläder och hålla henne kall. Trots att ambulansen säkert var här på mindre än en kvart kändes det som en evighet. Amanda kramapde under hela tiden. Hon slutade lite under vägen bort till ambulansen. Väl där gav de henne olika mediciner och kollade puls och lite sånt. Jag följde med. Mathias fick skjuts in av hans föräldrar. Vi möttes upp av barnläkaren på en gång vid akuten, Amandas ena arm var det enda som fortfarnade krampade och vi fick fortfarande inte kontakt med henne.
Efter en stund på akuten så var hon så pass fylld med medicin att hon somnat och hon var lugn. Men hon krävde syrgas. Hon blev flyttad till IVA. Vi satt tillsammans med en undersköterska och övervakade henne, timmaran gick och hon sov, de kunde inte riktigt än ta bort lustgasen. Men sedan en stund innan tio kunde dom de, och ett tag där efter så tittade hon upp. Såklart full av förvåning om vart hon var. Hon såg på oss och visade inget ansiktsuttryck. Men att få ögonkontakt var underbart. Hon fick komma i min famn en stund. Så himla skönt. Hon skulle få tillbringa natten på IVA. Jag låg över, Mathias behövde åka hem pga av hundarna. Hon var så duktig och gjorde inga proterster när undersköterkorna och sjuksköterkorna gav henne febernedsättande eller gav henne dropp. Trots att hon blev väckt ett antal gånger under natten pga av medicin eller borttagning av droppet så tittade hon bara upp och sedan la sig igen och somnade om igen. Nu kändes det lugnare, jag kunde sova utan att känna någon oro.
På morognen vid sju, ringde jag efter Mathias, han ville komma till IVA, innan Amanda skulle bli flyttat till Barnavd. Han kom med nya kläder till henne och ett gosedjur. Amanda ville åka i sängen bort till Barn, som en liten tiger i en bur...hihihih...väl framme så fanns där lite leksaker, vi fick lite kaffe och Amanda fick nyponsoppa, saft och mariekex och vaniljglass. Vi väntade och väntade på att få ett besked om hur dagen skulle bli. Då när väl läkaren och en sjuksköterka kom så berättade dom att vi kunde få åka hem, men först gick de igenom medicinen vi fick utskrivet och hur den fungerar, ifall de skulle ske igen...vi hoppas vi slipper se Amanda i detta tillstånd igen.
Amanda fick ta av sig kanylen där droppet hade suttit och de klippte även armbandet, men den sparade vi, för hon hade fått en litet Bamsemärke på armbandet. Och då bestämde vi oss för att vi ska köpa en liten Bamsekramdjur till henne, för att hon är minsann lika modig och stark som Bamse!!
Är så otroligt glad att se Amanda nu, när hon ler, skrattar högt och lägger huvudet sådär på snedden på mitt bröst och bara söker närhet. Nu så sover hon igen efter en liten lunch. Det blir ingen dagis på hela veckan, vi vill först se att febern kan hålla sig nere utan febernedsättande. Enkelt sagt, vi vill att hon ska göra som hon brukar, busa och leka, sova i rummet utan att de ska behöva vara svalare och med en filt istället för ett lakan och tempen ska fortfarande vara nere. Sen så är ju hon väldigt trött nu, det syns i ögonen, så hon ska verkligen få vila upp sig och bli riktigt pigg innan buset på dagis drar igång igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar